Låt det genast vara sagt, - långa tider förhöll jag mig tveksam till att Finland och Sverige skulle ansluta sig till försvarsalliansen NATO. Men det var då Sovjet, sedermera Ryssland styrdes av Gorbatjov och Jeltsin. Under Putins era har jag kontinuerligt alltmer börjat se positivt på en anslutning. Rysslands omänskliga attack mot Ukraina som bröt mot ett antal internationella avtal och konventioner och totalt förändrade det säkerhetspolitiska läget i Europa bekräftade för mig det korrekta i den NATO-positiva hållning jag hyst de senaste åren.
Jag har en längre tid gjort bedömningen – och haft förhoppningen – att våra länder, via intensiva kontakter sinsemellan, skall komma fram till att tidsmässigt, rimligt koordinerat inlämna sina ”ansökningar” om medlemskap. Min ursprungliga tanke var att detta skulle ske i början av juni. Detta baserat på att Finland snabbare kunde nå enighet men att man lite kunde vänta med offentliggörandet för att Sverige skulle få den tid man behöver för att processa frågan. Idag ser läget beträffande tidtabeller lite annorlunda ut. I en intervju igår (Ilta-Sanomat 30/5) signalerar president Sauli Niinistö att han offentliggör sin inställning senast den 12 maj inför ett möte med riksdagsgrupperna. Statsminister Sanna Marin kommer i sin tur att komma med sitt eget ställningstagande före mötet i Socialdemokraternas partifullmäktige den 14 maj. Finlands hållning i NATO-frågan kommer därmed att vara definitivt klar den 17 maj då Niinistö avlägger ett officiellt besök i Sverige.
Men Sverige då? Under sitt besök i Finland igår sade utrikesminister Ann Linde två viktiga saker. För det första att processen där partierna i den svenska riksdagen behandlar säkerhetspolitiken, uttryckligen inbegripet NATO-frågan, kommer att vara slutförd den 13 maj. För det andra betonade hon att Finlands NATO-hållning har en stor betydelse för hur Sverige ser på frågan för sin egen del. Givet att man i Sverige i det skedet är medveten om Niinistös och Marins inställningar ter det sig rimligt att man kring mitten av maj även i Sverige kommer ut med ett positivt besked om ett NATO-medlemskap.
Men, men… Ännu idag är opinionerna klart delade inom den svenska socialdemokratin, den part som intar en vågmästarroll i denna fråga. Att ena partiet bakom en NATO-ansökan är i dessa dagar för partiets ledning, framför allt för ordföranden och statsminister Magdalena Andersson en ytterst utmanande uppgift. Det är inte nog med motståndet från de mer traditionella hållen, partiets kvinno- respektive ungdomsorganisation. Nej, kullen hon skall över har höjts markant från lite överraskande, men tungt håll. De tidigare statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven har tillsammans med före detta ministern och diplomaten Pierre Schori i olika sammanhang uttryckt sin skepsis, rent av sitt motstånd mot ett svenskt medlemskap. Lägg till denna skara diverse tunga socialdemokratiska opinionsbildare såsom Göran Greidner och en rad kolumnister i Aftonbladet så får vi en bild av den uppförsbacke Magdalena Andersson har att släpa partiet över.
Förvisso bör debatten vara fri och öppen och där ser jag inga problem med olika opinionsbildares agerande. Men de forna socialdemokratiska statsministrarnas handlande ter sig inte lika oproblematiskt. Detta ur ett antal synvinklar. Den viktigaste är att dessa herrar idag inte sitter inne med den säkerhetsklassificerade kunskap om det säkerhetspolitiska läget som landets regering har till sitt förfogande. Därmed kan herrarnas åsikter, lite tillspetsat, likställas med gemene mans/kvinnas hållningar. Detta med skillnaden att herrarnas åsikter väger pyramidalt tyngre i den svenska, men uttryckligen i den interna socialdemokratiska diskussionen. Persson och Löfven styrde Sverige under tider som säkerhetspolitiskt inte har mycket, om ens något gemensamt med läget efter den 24/2. Under tider då den sekellånga alliansfriheten tedde sig som ett klokt och för Sverige fruktbart alternativ. Därmed finns risken att man omedvetet, men dock lite nostalgiskt blickar tillbaka till dessa tider och när tanken att denna säkerhetspolitiska hållning ännu idag är relevant. Detta trots att man rimligen inte kan vara omedveten om att Putin & Co. kastat allt över ända.
Givet nostalgins skimmer hade jag inte förväntat mig att forna statsministrar nu skulle överge sina tidigare övertygelser och i ljuset av Putins aggressioner börja plädera för ett svenskt NATO-medlemskap. Nej, men med beaktande av deras aktuella avsaknad av relevant, klassificerad säkerhetspolitisk kunskap hade det varit klädsamt om herrarna hållit tillbaka med sina privata åsikter. I stället kunde de offentligt låtit förstå att de har fullt förtroende för att landets ledning sitter inne med den relevanta informationen och besitter klokskapen att agera utifrån denna och Sveriges intressen.
Jag avslutar med att tillönska Magdalena Andersson krafter att ta sig över uppförsbacken mot ett NATO-medlemskap och hoppas att systerlandet Finlands agerande kan ge den extra energi som klättrandet kräver.
Göran D.