Varthän Sverige?

Varthän Sverige?

Före, under och efter det svenska valet har jag reflekterat över vad som hände. Men också kring kommentarerna om utfallet av valet. Den dominerande bedömningarna har varit att valet medförde att Sverige flyttat sig klart högerut. Själv skriver jag inte under detta. De partier som vi traditionellt klassat som höger- eller borgerliga partier tappade alla stöd: M: -0.7, KD: -1,0, L: -09, C: -1,9 procentenheter. Sammantaget ett tapp på – 4,5 procentenheter. På den vänstra sidan gick S framåt med 2,0 enheter, V och MP backade 1,9 respektive 0,7 enheter. Sammantaget blev vänstern resultat +/- 0 procentenheter.

Tydligaste vinnaren blev Sverigedemokraterna med en uppgång på hela 3 procentenheter. Men innebär allt detta en kantring högerut? Mycket tveksamt.

Min tolkning är att valet innebar att Sverige orienterade sig allt mer inåt, i en nationalistisk riktning, inte en riktning högerut. Argumenten är de följande.

För det första höll vänsterblocket (S, V, MP) alltså sina positioner. För det andra tappade de traditionella borgerliga/högerpartierna (M, KD, L, C) i styrka. För det tredje kan man på goda grunder ifrågasätta om SD skall ses som ett högerparti. Moderaternas Ulf Kristersson har själv kommit med bedömningen att SD inte kan ses som ett borgerligt parti. SD:s linjedragningar i flera socialpolitiska frågor ligger ofta ganska långt ifrån synen inom de traditionella borgerliga partierna, till och med närmare den syn som S företräder.

För det fjärde var de frågor som dominerade valkampanjen, energiutmaningar, våldet i förorterna, invandrings- och integrationsproblem ingalunda frågor som traditionellt följt en uppdelning i höger och vänster. Mer kopplar frågorna till en orientering i en allt markantare nationalistisk och värdekonservativ riktning. Och här kan man notera att även Socialdemokraterna under kampanjen i flera frågor tog nog så tydliga steg i denna riktning. Stundom med toner vi känner igen från partiets danska systerparti.

Givet allt detta, vad kan vi då förvänta oss om Kristersson lyckas bilda regering? Mitt antagande är att Moderaterna i regeringen tar med KD och riksdagens minsta parti L. Det senare för att försäkra sig om att L inte på grund av sitt motstånd mot SD:s inflytande antigen lämnar Kristerssons lag, eller att enskilda Liberala ledamöter hoppar av och blir så kallade vildar. Att SD lämnas utanför regeringen betyder dock, givet partiets styrka, att partiet i olika avtal kommer att få ett stort inflytande i regeringens linjedragningar i SD:s hjärtefrågor; invandring, integration, handhavandet av våldet i invandringstäta förorter. Regeringsförhandlingarna lär sålunda bli ett tufft köpslående som kan resultera i ett program och en praxis som blir en blandning av en, i vissa frågor, mer borgerlig politik och i andra frågor en klart mer nationalistisk och värdekonservativ politik.

Summa summarum: Sverige har inte vänt sig så mycket högerut, snarare har man i en nationalistisk, värdekonservativ anda vänt sig mer inåt. Tillspetsat sagt i en anda av folkhemsnostalgi.

 Denna text publicerades även i Hufvudstadsbladet 22.09.2022

Vasemmistoliitto heittää kapuloita NATO-rattaisiin

Vasemmistoliiton puheenjohtaja, ministeri Li Andersson linjasi viikkoja sitten, että Suomen Natohakemus ei ole esteenä puolueen jatkolle hallituksessa. Eduskunnan jäsenäänestyksessä osa puolueen edustajista äänesti hakemusta vastaan. Mutta kun päätös syntyi luvuin 188–8, niin asiasta ei syntynyt mekkalaa. Hyvä näin.

Tämän jälkeen Turkki on lähtenyt vastustamaan, ainakin hanakasti jarruttamaan Suomen ja Ruotsin hakemusten käsittelyä. Turkin taholta on lähes liukuhihnalla esitetty uusia vaatimuksia maittamme kohtaan, samalla kun Turkki tarkalla silmällä, herkeämättä on seurannut NATO-keskustelua maissamme.

Puoluekokouksessaan Vasemmistoliitto linjasi uuden NATO-kantansa, johon sisältyi kuva siitä, minkälaiseksi jäseneksi Suomi halutaan. Pitkälti ”vaatimukset” ovat linjassa Norjan ja Tanskan jäsenyyksien kanssa, joten nämä linjaukset tuskin vaikeuttavat maamme neuvotteluasemaa. Eräs toinen päätös on tässä suhteessa kuitenkin selvästi ongelmallisempi.

Yksi Turkin tiukimmista vaatimuksista koskee suhtautumista kurdilaiseen PKK-järjestöön, joka on EU:n terroristijärjestölistalla. Suuri osa kansainvälisestä yhteisöstä, myös NATO on samalla kannalla. Turkin vaatimus erinäisten – heidän terroristeiksi kutsumien - henkilöiden luovuttamisesta Turkkiin on maamme kannalta yksiselitteisesti sellainen, johon emme voi suostua. Nyt Vasemmistoliiton puoluekokous päätti linjata, että PKK olisi poistettava EU:n terroristilistalta. Jos kyseessä olisi pieni oppositiopuolue en kantaisi asiasta huolta. Mutta koska puolue kuuluu hallitukseen, ja tietäen että Turkki visusti seuraa maamme sisäistä NATO-keskustelua asiaa on vaikea seurata olkia kohottamatta.

Juuri nyt hakemuksemme on sangen herkässä tilanteessa ja olisi hyvin suotavaa, että mikään vastuullinen taho – eritoten hallituspuolue – ei tarjoaisi Erdoganille lisää ammuksia hakemuksemme kampittamiselle. Tätä samaa tähdensi myös Naton pääsihteeri Stoltenberg Kultarannnan tapaamisessa, mainiten myös, että Turkki on se Natomaista, johon on kohdistunut eniten terrori-iskuja, pääasiallisesti PKK:n taholta.

Kurdien ja heidän laajemman itsemääräämisasemansa tukeminen on asia sinänsä; tälle minultakin täysi tuki. Ja, jos Turkki olisi ainoa taho, joka on leimannut PKK:n terroristijärjestöksi niin itsekin suhtautuisin enemmän empien, asiaan. Mutta kun sekä EU että NATO määrittelevät järjestön terroristiseksi niin on erittäin ongelmallista, että suomalainen hallituspuolue, kesken maamme herkkiä NATO-neuvotteluja, lähtee asiassa omille linjoille. Toivon mukaan puheenjohtaja Andersson voisi huomattavasti pehmentämään tätä, puoluekokouksen pahaa haksahdusta.

”Du tronar på minnen från fornstora da’r, då ärat Ditt namn flög över jorden…”

Jag har över åren följt nyhetsbevakningen i både Finland och Sverige närapå lika intensivt. Medierna jag tar del av inbegriper nyhets- och aktualitetssändningar från SVT, TV4, YLE, MTV3, ett antal radiokanaler, DN, SVD, HS, HBL, kvällstidningarna Aftonbladet, Expressen, Ilta-Sanomat, Iltalehti samt en lång rad journalisters och politikers Twitterflöden. Nyhetsfreak? Ja, jag erkänner fullt ut!

Mitt övergripande intryck är att vi i bägge länder generellt har orsak att vara nöjda, ja, rent av stolta över våra mediers arbete. Detta visar sig även i de olika internationella, mätningarna av pressfrihet där våra länder konsekvent intar tätplaceringar.

Dock har jag tyckt mig se vissa nyansskillnader i medie- och diskussionsklimat samt mediernas nyhetsprofilering. Mycket grovt förenklat är mitt intryck att den svenska mediala diskursen är något bredare, mer inkluderande och resonerande. Plus i kanten till Sverige.

Sedan Rysslands brutala angrepp på Ukraina och det totala kullkastandet av det säkerhetspolitiska läget i Europa har jag dock tyckt mig - föga överraskande, kan det tilläggas - skönja vissa nyansskillnader i diskussionen i våra länder, såsom den framträder i medierna. Teman, infallsvinklar, intervjuobjekt kring kriget och dess olika potentiella följder förefaller skilja sig något åt. Detsamma gäller nyhetsprioriteringen; var i medierna och hur stort utrymme ger man kriget och dess konsekvenser rent allmänt och mer specifikt för våra egna länder.

Den dagsaktuella rapporteringen kring kriget är måhända aningens  högre nyhetsprioriterad i Finland. Skillnaderna ser mer ut att ligga i infallsvinklar och analyser. Där finländska medier lägger tonvikt vid att intervjua militära, samt utrikes- och säkerhetspolitiska experter finns det i svenska medier en tendens att oftare intervjua journalistkollegor och ”vanliga medborgare”. Jag säger inte att den ena profilen är bättre, mer adekvat än den andra, nej, bara att det verkar finnas en liten skillnad i diskurserna.

En annan nyansskillnad jag tyckt mig se handlar om var man förankrar diskursen om det egna landets relationer till NATO. Grovt generaliserat och förenklat menar jag att den huvudsakliga förankringen i Finland ligger i dagsläget och i framtiden. Vad innebär Rysslands krigsföring och det helt nya europeiska säkerhetsläget för läget idag; – är vi tillräckligt rustade i olika beredskapshänseenden, både civilt och militärt. Och vad ger detta för vägledning inför landets beslut om framtiden. Svaret på dessa frågor får vi inkommande torsdag då både president Niinistö och statsminister Marin kommer att offentliggöra sina positiva inställningar till ett Finländskt NATO-medlemskap.

Även i Sverige ligger för all del diskursens förankring delvis i dagsläget. Men vid sidan av detta förankrar man även –och detta ganska tydligt – i gårdagen, i tider som varit. Detta slog mig speciellt då jag såg på NATO-diskussionen under partiledardebatten i SVT i söndags. Rubriken till dagens text kommer sig av att raderna ur nationalsången osökt kom till mig då jag lyssnade på uttalanden som, med närapå ett nostalgiskt skimmer, blickade tillbaka på tidigare svenska försök att bidra till lösandet av internationella konflikter. Detta väl att märka i ett, såväl europeiskt som globalt, säkerhetspolitiskt läge som Rysslands anfallskrig och olika linjedragningar totalt kullkastats.

Gångna tiders välgärningar och ytterst behjärtansvärda strävanden till fredsbyggande förmedling i all ära, men klockan går inte att vrida tillbaka. Dagens ryska aggressioner har inte sin relevanta jämförelse i de, i sig allvarliga konflikter vi sett i Europa under, säg 1980- och 1990-talen. Nej, söker vi jämförelseobjekt för Rysslands försök att med brutal militär makt inta och radera ut en självständig grannstat så får vi gå tillbaka Nazi-Tysklands agerande vid inledningen av andra världskriget. I dagens läge gör man därmed klokt i att se åt sidorna, kolla dagsläget samt att titta framåt. Historien är självfallet mycket viktig men blickarna i backspegeln hjälper föga då terrängen ändrats i grunden

Demareiden rooli elintärkeä Suomen ja Ruotsin NATO-jäseenyydelle

H-hetki Suomen ja Ruotsin NATO-hakemuksien suhteen lähestyy. Minun oletukseni on, että ensi viikolla molempien maiden johto tuo julki positiivisen kantansa hakemuksiensa suhteen. Matka tähän pisteeseen ei kuitenkaan ole ollut suoraviivainen, eikä vailla vaikeitakin esteitä.

Peruskuvio ulko- ja etenkin turvallisuuspoliittisissa kysymyksissä on, että näissä puolueet pyrkivät, eri asiantuntijoiden avustuksella, mahdollisimman suuren yksimielisyyteen. Toki historialliset kokemukset ja eri puolueiden ideologiset lataukset ovat mukana kuvassa, mutta Suomessa on kuitenkin, pääsääntöisesti, onnistuttu saavuttamaan suurikin yksimielisyys.

Ruotsissa tilanne on ollut, ja on yhä hieman toinen. Turvallisuus- ja puolustuspoliittiset kysymykset ovat lahden toisella puolella viime vuosina saaneet yhä selvemmin ideologisia ja jopa puoluepoliittisia kaikupohjia. Porvarilliset oppositiopuolueet ovat suht selvästi liputtaneet NATO-jäsenyyden puolesta, kun taas vasemmistopuolue on visusti ollut, ja on jäsenyyttä vastaan. Tämä tilanne on asettanut Ruotsin demarit selkeään vaan kielen asemaan. Demareiden tilannetta vaikeutta, huomattavasti, se seikka, että rivit puolueen sisällä ovat hajallaan. Puolueen nais- ja nuorisojärjestöt ovat selvästi tuoneet julki negatiivisen kantansa NATO-jäsenyydelle.  Nykyisen puoluejohdon, etenkin pääministerin, Magdalena Anderssonin tilannetta ovat myöskin vaikeuttaneet entiset demarien pääministerit Göran Persson ja Stefan Löfven, jotka ovat viestittäneet yhä tukevansa linjaa, jonka mukaan Ruotsi on puolueeton ja sitoutumaton. Herrat kyseenalaistavat NATO-jäsenyyden hyödyt ja ovat joissakin lausunnoissaan olleet suoranaisesti jäsenyyttä vastaan. 

Tässäpä Magdalenalle Jaakopinpainia kerrakseen! Hänen tilannettansa helpottaa kuitenkin kaksi olennaista seikkaa. Ensinnäkin Suomen erittäin nopea ja myönteiseen kantaan päätyvä NATO-prosessi. Ruotsissa kun sekä kansa mielipidemittauksissa, että puolueet suhtautuvat maansa hakemukseen huomattavasti myönteisemmin, mikäli käy ilmi, että Suomi on hakemassa jäsenyyttä. Toiseksi puoluepoliittisilla seikoilla on selväsi oma merkityksensä, kun Magdalena pyrkii saamaan puolueensa asettuman hakemuksen taakse. Suomen hallitusta johtaa, ja maata on viemässä Natoon naispuolinen demaripääministeri, verrattain vasemmistolaiseksi kuvattu Sanna Marin. Ja Suomen koalitiohallitukseen kuuluvat niin vasemmistoliitto, keskusta kuin vihreät. Väitän että nämä seikat edesauttavat huomattavasti Magdalenan työtä puolueensa kurssin reivaamisessa.  Mikäli Suomea tässä tilanteessa olisi johtanut pesunkestävä porvarihallitus ja meidän demarimme olisivat olleet, ehkäpä rivit hieman enemmän hajallaan, oppositiossa niin Magdalenan ylämäki, puolueväkensä kääntämisessä olisi ollut huomattavasti jyrkempi. Oletan myöskin, että läheiset ja tiiviit yhteydet pääministeriemme välillä ovat henkilökohtaisella tasolla edesauttaneet Magdalenan puurtamista puolueensa piirissä.

Ottamatta yleisellä tasolla kantaa kysymykseen mitkä puolueet parhaiten johtavat maittamme kriisitilanteissa, olen tullut selkeään, loppupäätelmään. Jotta myöskin Ruotsi saadaan mukaan matkalle Natoon, on Ruotsin demareiden kannan muodostukselle, ja täten maan Natopäätökselle, ollut elimellisen tärkeää, että Suomen Natokanta on myönteinen, ja että tämän kannan takana seisoo demaripääministeri, joka kaiken lisäksi on nainen.

Magdalenas bromsklossar, - nostalgikerna

Låt det genast vara sagt, - långa tider förhöll jag mig tveksam till att Finland och Sverige skulle ansluta sig till försvarsalliansen NATO. Men det var då Sovjet, sedermera Ryssland styrdes av Gorbatjov och Jeltsin. Under Putins era har jag kontinuerligt alltmer börjat se positivt på en anslutning. Rysslands omänskliga attack mot Ukraina som bröt mot ett antal internationella avtal och konventioner och totalt förändrade det säkerhetspolitiska läget i Europa bekräftade för mig det korrekta i den NATO-positiva hållning jag hyst de senaste åren.

Jag har en längre tid gjort bedömningen – och haft förhoppningen – att våra länder, via intensiva kontakter sinsemellan, skall komma fram till att tidsmässigt, rimligt koordinerat inlämna sina ”ansökningar” om medlemskap. Min ursprungliga tanke var att detta skulle ske i början av juni. Detta baserat på att Finland snabbare kunde nå enighet men att man lite kunde vänta med offentliggörandet för att Sverige skulle få den tid man behöver för att processa frågan. Idag ser läget beträffande tidtabeller lite annorlunda ut. I en intervju igår (Ilta-Sanomat 30/5) signalerar president Sauli Niinistö att han offentliggör sin inställning senast den 12 maj inför ett möte med riksdagsgrupperna. Statsminister Sanna Marin kommer i sin tur att komma med sitt eget ställningstagande före mötet i Socialdemokraternas partifullmäktige den 14 maj. Finlands hållning i NATO-frågan kommer därmed att vara definitivt klar den 17 maj då Niinistö avlägger ett officiellt besök i Sverige.

Men Sverige då? Under sitt besök i Finland igår sade utrikesminister Ann Linde två viktiga saker. För det första att processen där partierna i den svenska riksdagen behandlar säkerhetspolitiken, uttryckligen inbegripet NATO-frågan, kommer att vara slutförd den 13 maj. För det andra betonade hon att Finlands NATO-hållning har en stor betydelse för hur Sverige ser på frågan för sin egen del. Givet att man i Sverige i det skedet är medveten om Niinistös och Marins inställningar ter det sig rimligt att man kring mitten av maj även i Sverige kommer ut med ett positivt besked om ett NATO-medlemskap. 

Men, men… Ännu idag är opinionerna klart delade inom den svenska socialdemokratin, den part som intar en vågmästarroll i denna fråga. Att ena partiet bakom en NATO-ansökan är i dessa dagar för partiets ledning, framför allt för ordföranden och statsminister Magdalena Andersson en ytterst utmanande uppgift. Det är inte nog med motståndet från de mer traditionella hållen, partiets kvinno- respektive ungdomsorganisation. Nej, kullen hon skall över har höjts markant från lite överraskande, men tungt håll. De tidigare statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven har tillsammans med före detta ministern och diplomaten Pierre Schori i olika sammanhang uttryckt sin skepsis, rent av sitt motstånd mot ett svenskt medlemskap. Lägg till denna skara diverse tunga socialdemokratiska opinionsbildare såsom Göran Greidner och en rad kolumnister i Aftonbladet så får vi en bild av den uppförsbacke Magdalena Andersson har att släpa partiet över.

Förvisso bör debatten vara fri och öppen och där ser jag inga problem med olika opinionsbildares agerande. Men de forna socialdemokratiska statsministrarnas handlande ter sig inte lika oproblematiskt. Detta ur ett antal synvinklar. Den viktigaste är att dessa herrar idag inte sitter inne med den säkerhetsklassificerade kunskap om det säkerhetspolitiska läget som landets regering har till sitt förfogande. Därmed kan herrarnas åsikter, lite tillspetsat, likställas med gemene mans/kvinnas hållningar. Detta med skillnaden att herrarnas åsikter väger pyramidalt tyngre i den svenska, men uttryckligen i den interna socialdemokratiska diskussionen. Persson och Löfven styrde Sverige under tider som säkerhetspolitiskt inte har mycket, om ens något gemensamt med läget efter den 24/2. Under tider då den sekellånga alliansfriheten tedde sig som ett klokt och för Sverige fruktbart alternativ. Därmed finns risken att man omedvetet, men dock lite nostalgiskt blickar tillbaka till dessa tider och när tanken att denna säkerhetspolitiska hållning ännu idag är relevant. Detta trots att man rimligen inte kan vara omedveten om att Putin & Co. kastat allt över ända.

Givet nostalgins skimmer hade jag inte förväntat mig att forna statsministrar nu skulle överge sina tidigare övertygelser och i ljuset av Putins aggressioner börja plädera för ett svenskt NATO-medlemskap. Nej, men med beaktande av deras aktuella avsaknad av relevant, klassificerad säkerhetspolitisk kunskap hade det varit klädsamt om herrarna hållit tillbaka med sina privata åsikter. I stället kunde de offentligt låtit förstå att de har fullt förtroende för att landets ledning sitter inne med den relevanta informationen och besitter klokskapen att agera utifrån denna och Sveriges intressen.

Jag avslutar med att tillönska Magdalena Andersson krafter att ta sig över uppförsbacken mot ett NATO-medlemskap och hoppas att systerlandet Finlands agerande kan ge den extra energi som klättrandet kräver.

Göran D.

Kvinnor i politiken

Jess! Den danska serien Borgen (Netflix) har kommit med en ny säsong! Igår tittade jag på det två första avsnitten och fick tygla mig för att inte, med risk för en mycket kort nattsömn, sluka fler. Då serien gick för tiotalet år sedan blev den snabbt en av mina absoluta favoriter.

Som statsvetare slogs jag inte bara av hur otroligt välgjord serien var som Tv-drama. Fascinerades av hur träffsäkert och skickligt man fångade upp flera av de grundläggande frågor som politikforskningen i allmänhet, och speciellt den jämlikhetsorienterade forskningen brottades med. Det gick så lång att jag integrerade serien i min grundundervisning i statskunskap. Detta tillsammans med den trilogi – Kronprinsessan, Kungamordet, Drottningoffret - som Hanne-Vibeke Holst åren innan utkommit med. Tre kanonbra romaner som i mina ögon uppenbart fungerat som en förlaga till Borgen, - en stark läsrekommendation!

Utan att spoila alltför mycket kan jag nämna att den nya säsongen på ett lyckat sätt uppdaterats till dagens situation. Sidse Babette Knudsen som i rollen av Birgitte Nyborg var den unga, nya kvinnliga statsministern återkommer nu i politiken som utrikesminister; en mogen kvinna med lätta klimakteriebesvär och med laddade konflikter med en ny ung, kvinnlig statsminister. De temata serien nu kretsar kring är rykande aktuella, bland annat klimatfrågor och ett aggressivt Ryssland och självfallet spelet och konflikterna mellan olika aktörer, såväl kvinnliga som manliga, inom politikens övre skikt.

För dryga 25 år sedan gav jag tillsammans med nordiska, kvinnliga och manliga kolleger ut boken ”Women in Nordic Politics”. Våra studier kretsade kring kvinnors deltagande, representation och agerande i politiken. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess; vissa frågeställningar och problem är lika relevanta idag som då, vissa har lösts samtidigt som andra tillkommit. Då var det mycket ovanligt med kvinnor på de mest ledande posterna inom politiken. Nu, före statsministerbytet i Norge hade alla nordiska länder en kvinna som statsminister. Idag leds 7av 8 partier i den finländska riksdagen – Samlingspartiet undantaget – av kvinnliga ordföranden. Och före det aktuella ledarskiftet inom Liberalerna så leddes 6 av 8 partier i Sveriges riksdag av kvinnor.

Det har sålunda under de senaste tjugotalet åren inte bara runnit mycket vatten under politikens broar utan en hel del av det vattnet kommer från nya källor. Därmed inte sagt att politiken till sitt väsen skulle ha ändrat sig i grunden eller ens nödvändigtvis särskilt mycket. Den nya säsongen av Borgen illustrerar – till skillnad från dess mer idealiserande seriekusin ”Madam Secretary” (Viaplay) – hur även kvinnliga toppolitikers liv och agerande långt kännetecknas av alla de problem, konflikter och det stundom fula spel som alltid och generellt präglat politik på denna nivå.

Det må så vara. I mina ögon är huvudpoängen och det viktiga med såväl Borgens fiktiva skildring av politiken som den nya faktiska politiska verkligheten att kvinnorna nu på ett långt mer rättvist och jämlikt sätt tagit plats vid de bord där de tunga politiska frågorna avgörs. Självfallet återstår det även i jämställdhetsarbetet enormt mycket att göra, men stundom är det läge att vara tacksam för de steg framåt som tagits.Detta gör jag idag.

Göran D.

I kriser testas ledarskapet

Rysslands omänskliga anfallskrig mot Ukraina och dess totala kullkastande av det europeiska säkerhetspolitiska läget har medfört att rubrikens konstaterande äger stor relevans runtom i Europa. Länderna befinner sig dock i olika situationer. Detta till följd av bland annat sina geografiska lägen samt sina försvars-, handels- och energipolitiska lösningar. Utmaningarna som den politiska ledningen ställts inför varierar därför länderna emellan. 

Finlands situation är dock i många avseenden unik. Till skillnad från andra europeiska länder har vi en gräns på 1340 kilometer till Ryssland. Vi var under II VK i två krig med Sovjetunionen, förlorade det senare och tvingades in i en Vänskaps-, samarbets- och biståndspakt med landet. Över åren har Sovjet/Ryssland tenderat se Finland som ett slag av neutral buffert till västvärlden samtidigt som man förhållit sig, inte bara skeptisk utan rentav fientlig till att Finland skulle orientera sig än mer västerut. Detta kom till synes då Finland sökte om medlemskap i EU men än mer tydligt har man signalerat en ytterst fientlig hållning till Finlands försvarspolitiska samarbete med NATO och enskilda NATO-medlemmar. Idag är tongångarna österifrån öppet hotfulla. Detta som ett led i den hybridpåverkan man tar till för att skrämma finländarna från att ansöka om ett medlemskap i NATO.

Att manövrera i dessa stormiga och av undervattensgrynnor fyllda vatten har under Ukrainakriget varit, och är fortfarande en gigantisk utmaning för den politiska ledningen i Finland. Det är därför desto mer tillfredsställande att kunna konstatera att landets ledning utför sitt arbete mycket eftertänksamt och skickligt. Med bravur skulle jag vilja säga.

President Sauli Niinistö har med sitt blixtbesök till Vita Huset och i en lång rad intervjuer med internationella medier visat på en stor klarsynthet vad gäller det säkerhetspolitiska läget inte bara för Finlands del utan för Europa i stort. Niinistö visade även skicklig blick för spelet då han träffade ledande republikaner i kongressen och då han gav sin TV-intervju uttryckligen till den konservativa, i tiderna Trump-stödande FOX-News. Dessa krafter är ju i en nyckelroll då USA skall godkänna ett finländskt NATO-medlemskap.

Statsminister Sanna Marin har i sin tur på hemmaplan visat sig vara en mycket god lagspelare, detta såväl i relation till presidenten som riksdagen och dess partier. Därtill ser jag henne som en ytterst viktig länk till Sverige. Via sina goda kontakter till sin, ävenså socialdemokratiska statsministerkollega Magdalena Andersson bistår hon denne i strävan till att våra länder kunde tidsmässigt koordinera sitt slutliga närmande till NATO. 

Med sin långa erfarenhet av förmedling i internationella konflikter befinner sig utrikesminister Pekka Haavisto nu på sin mammas gata. Hans ageranden och uttalanden är insiktsfulla, balanserade men samtidigt mycket tydliga. Hans huvudbudskap är att det säkerhetspolitiska läget har av Ryssland kastats över ända och Finland bör agera utifrån detta, - läs: söka medlemskap i den västliga försvarsalliansen.

Den aktör som måhända överraskat mig mest positivt är vår centerpartistiske försvarsminister Antti Kaikkonen. Han är trots allt relativt ung och som försvarsminister ett oskrivet kort. Den mognad och tydlighet han visat upp har därför imponerat mig. Speciella plus i kanten har han för sitt mycket nära och intensiva samarbete med sin svenska kollega Peter Hultqvist. Detta samarbete signalerar en tydlig strävan till gemensam trygghet. - Personkemin verkar för övrigt även den fungera mycket bra.

Vår före detta utrikesminister Alexander Stubb, numera chef för European University Institute i Florens, kan ej heller förbises i detta sammanhang. I otaliga intervjuer för internationella medier har han utomordentligt klart och tydligt analyserat det nya säkerhetspolitiska läget i Europa samt inte minst Finlands position och strävanden.

Om man skulle vilja ta en metafor från hockeyvärlden så menar jag att Finland idag har en ypperlig första kedja. Niinistö som center med Marin och Haavisto på flankerna samt Kaikkonen och Stubb i backposition. Både från regeringsleden och från vår ansvarsfulla opposition i riksdagen finner vi dessutom lätt krafter som med skicklighet kan iklä sig målvaktsrollen. 

Inledningsvis konstaterade jag att Finlands läge i den nya europeiska verklighet som Rysslands agerande skapat är ytterst utmanande och i många avseenden lite unikt jämfört med andra länder. Detta ställer därmed enorma krav på landets politiska ledning. Det är därför med stor tillfredställelse, ja, rentav med en viss stolthet, jag konstaterar att vår ledning klart förmått leva upp till dessa krav. Jag vill betona att jag här till denna ledning inte hänför endast de nämnda personerna. Viktiga roller spelas även av andra aktörer inom både regeringspartier och oppositionen. Exempelvis ordförande Annikka Saarikko har haft en ytterst central betydelse i att ena Centern bakom landets nya kurs. Sist men inte minst har jag imponerats av hur balanserat och trygghetsskapande representanterna för vår försvarsmakt agerat och uttalat sig.

Finns det då slutligen ingen plats för och orsak till kritik? Säkerligen finns det detta. Men givet det laddade, nästintill explosiva, säkerhetspolitiska läget i Europa och de enorma utmaningar detta ställer på våra politiska ledare menar jag att de minsann skall ha credd och tack då det är läge för detta. I Finland är detta nu tveklöst fallet.

Göran D.

Kriisi karaistaa

Otsikon sanonta pätee mielestäni erittäin hyvin tapaan, jolla maamme poliittinen johto on hoitanut velvoitteitaan sinä aikana, kun Venäjä on jatkanut epäinhimillistä hyökkäyssotaa Ukrainassa. Olen itsekin ajoittain, yksittäisissä kysymyksissä kohdistanut kritiikkiä hallitusta, ministereitä, jopa presidenttiä kohtaan. 

Nyt tilanne on täysin toinen. Kerta toisensa jälkeen olemme saaneet kuulla, hyvin harkittuja ja selventäviä lausuntoja, sekä tämän päivän että huomisen turvallisuustilanteesta koskien sekä Eurooppaa että Suomen tilannetta ja tulevaisuutta. Presidentti Niinistö on ulkomailla ja ulkomaalaisille tiedotusvälineille erittäin selkeästi tuonut esille maamme näkökannat näissä asioissa. Presidentin hyvää pelisilmää kuvastaa, että hän USA:ssa antoi haastattelun juuri FOX-kanavalle ja tapasi johtavia republikaaneja kongressissa, - nämähän ovat ratkaisevassa roolissa, kun USA päättää kantansa Suomen NATO-jäsenyyteen. Pääministeri Marin puolestaan on osoittanut olevansa kotimaassa joukkuepelaaja, samaan aikaan kun hän vahvasti auttaa ruotsin kollegaansa, Magdalena Anderssonia tämän pyrkimyksessä saada ruotsin demarit NATO-hakemuksen taakse. Ulkoministeri Pekka Haavisto on enemmänkin kuin mies paikallaan. Hänen pitkäaikainen toimintansa kansainvälisenä neuvottelijana kuultaa kirkkaasti läpi kaikessa hänen työssään sekä täällä kotona että maailmalla. Puolustusministeri Antti Kaikkonen on enkä ollut minulle suurin, positiivinen, yllätys. Mies on uudessa roolissaan kasvanut kasvamistaan, niin toimissaan kuin ulostuloissaan. Siinäpä Ruotsin puolustusministeri Hultqvistille mitä mahtavin yhteistyökumppani, - kemiatkin näyttävät täsmäävän. Maininnan arvoinen on myöskin entinen ulkoministeri Alexander Stubb joka, monille ulkomaalaisille medioille antamissaan haastatteluissa, erittäin pätevästi on kuvaillut Suomen tilannetta ja eurooppalaisen turvallisuuden tulevaisuutta. 

Lätkävertausta käyttääkseni Suomella on aivan mahtava ulko- ja turvallisuuspoliittinen ykkösketju. Lisäksi veskariksi löytyy sekä hallituksen että opposition puolelta hyvin monta erittäin kyvykästä, ja tilanteeseen sopivaa henkilöä.

Harvoin olen ollut yhtä tyytyväinen, jopa ylpeä, siitä miten maamme johto analysoi Suomen tilannetta ja tulevaisuutta. Ukrainaa kohdannut kriisi on selvästikin saanut johtomme karaistumaan ja skarppaamaan. Tästä on syytä osoittaa kaikille mainituille sekä monille muille johtavissa asemissa oleville, ei vähintään puolustusvoimien piirissä toimiville, suuri kunnioitus ja kiitollisuus.

Göran D.

Nu börjar jag blogga

Roligt att du, bästa läsare hittat fram till min nya blogg!

Över åren har jag i en rad olika tidningar skrivit kolumner kring olika teman. Nu kände jag dock att det är dags att finna ett nytt format för mitt offentliga reflekterande, bloggen. Min huvudsakliga digitala input, Twitter fortsätter att vara viktig. För egna snabba, korta reaktioner och framför allt som nyhetskanal. Genom att följa seriösa och för mig relevanta twitterkonton har jag märkt att jag är snabbare uppdaterad än tidigare, ofta från ”the spot” kring händelser i världen och hemläandet, än vad mer traditionella medier mäktar med.

Bloggen tar jag nu till för att få lite mer utrymme för olika reflektioner. Kring vad då? Som samhällsvetare och passionerat nyhetsfreak ligger det nära till hands att iakttagelserna och tankarna oftast kommer att kretsa kring sådana händelser och processer som formar vårt, medborgarnas liv och framtid. Det kan alltså komma att handla om NATO-medlemskap, säkerhetspolitik, jämlikhet och jämställdhet, arbetet med klimatkrisen, flyktingfrågor, men även det politiska livet i de två länder jag dagligen följer intensivt, Finland och Sverige. Reflektioner kring politik i övriga världen lär även dyka upp. Och vem vet, bäst det är kan det tänkas att det smyger in mer privata reflektioner i bloggen.

I skrivande stund sitter jag ute i den åländska skärgården, på Föglö och firar påsk. Kom att tänka på det kristna budskapet om påsken, den duala helgen som innehåller både sorg, Kristi korsfästelse och glädje, hans uppståndelse. Mina tankar går då osökt till det ukrainska folket som nu i över 6 veckor enbart fått uppleva sorg och lidande förorsakat av den brutala och omänskliga ryska invasionen. Dagens innerliga önskan och förhoppning är att ukrainarna inom en så snar framtid som möjligt skall få ta del av - åtminstone små glimtar av -påskens andra element, glädjen.

Att detta förutsätter att Ryssland – Sovjetunionen höll jag på att säga! – inser det totalt felaktiga i sin aggression och drar hem sina trupper känns kanske idag som en utopisk önskan. Men samtidigt måste vi våga tro på detta! Jag återkommer till detta tema.

Jag önskar er alla en fortsatt skön och fridfull Påsk!

Göran D.

Tips: Vill du hålla dig uppdaterad om när jag bloggar så följ mig på Twitter. Ett ytterligare tips: Checka vem en rad trovärdiga journalister och medier följer, - så skapar ni lätt en riktigt bra nyhetskanal.

Och minns att det lika viktigt som fruktbart att på Twitter även följa folk och organisationer som inte delar ens egen världsbild och ens egna åsikter.