Jag har över åren följt nyhetsbevakningen i både Finland och Sverige närapå lika intensivt. Medierna jag tar del av inbegriper nyhets- och aktualitetssändningar från SVT, TV4, YLE, MTV3, ett antal radiokanaler, DN, SVD, HS, HBL, kvällstidningarna Aftonbladet, Expressen, Ilta-Sanomat, Iltalehti samt en lång rad journalisters och politikers Twitterflöden. Nyhetsfreak? Ja, jag erkänner fullt ut!
Mitt övergripande intryck är att vi i bägge länder generellt har orsak att vara nöjda, ja, rent av stolta över våra mediers arbete. Detta visar sig även i de olika internationella, mätningarna av pressfrihet där våra länder konsekvent intar tätplaceringar.
Dock har jag tyckt mig se vissa nyansskillnader i medie- och diskussionsklimat samt mediernas nyhetsprofilering. Mycket grovt förenklat är mitt intryck att den svenska mediala diskursen är något bredare, mer inkluderande och resonerande. Plus i kanten till Sverige.
Sedan Rysslands brutala angrepp på Ukraina och det totala kullkastandet av det säkerhetspolitiska läget i Europa har jag dock tyckt mig - föga överraskande, kan det tilläggas - skönja vissa nyansskillnader i diskussionen i våra länder, såsom den framträder i medierna. Teman, infallsvinklar, intervjuobjekt kring kriget och dess olika potentiella följder förefaller skilja sig något åt. Detsamma gäller nyhetsprioriteringen; var i medierna och hur stort utrymme ger man kriget och dess konsekvenser rent allmänt och mer specifikt för våra egna länder.
Den dagsaktuella rapporteringen kring kriget är måhända aningens högre nyhetsprioriterad i Finland. Skillnaderna ser mer ut att ligga i infallsvinklar och analyser. Där finländska medier lägger tonvikt vid att intervjua militära, samt utrikes- och säkerhetspolitiska experter finns det i svenska medier en tendens att oftare intervjua journalistkollegor och ”vanliga medborgare”. Jag säger inte att den ena profilen är bättre, mer adekvat än den andra, nej, bara att det verkar finnas en liten skillnad i diskurserna.
En annan nyansskillnad jag tyckt mig se handlar om var man förankrar diskursen om det egna landets relationer till NATO. Grovt generaliserat och förenklat menar jag att den huvudsakliga förankringen i Finland ligger i dagsläget och i framtiden. Vad innebär Rysslands krigsföring och det helt nya europeiska säkerhetsläget för läget idag; – är vi tillräckligt rustade i olika beredskapshänseenden, både civilt och militärt. Och vad ger detta för vägledning inför landets beslut om framtiden. Svaret på dessa frågor får vi inkommande torsdag då både president Niinistö och statsminister Marin kommer att offentliggöra sina positiva inställningar till ett Finländskt NATO-medlemskap.
Även i Sverige ligger för all del diskursens förankring delvis i dagsläget. Men vid sidan av detta förankrar man även –och detta ganska tydligt – i gårdagen, i tider som varit. Detta slog mig speciellt då jag såg på NATO-diskussionen under partiledardebatten i SVT i söndags. Rubriken till dagens text kommer sig av att raderna ur nationalsången osökt kom till mig då jag lyssnade på uttalanden som, med närapå ett nostalgiskt skimmer, blickade tillbaka på tidigare svenska försök att bidra till lösandet av internationella konflikter. Detta väl att märka i ett, såväl europeiskt som globalt, säkerhetspolitiskt läge som Rysslands anfallskrig och olika linjedragningar totalt kullkastats.
Gångna tiders välgärningar och ytterst behjärtansvärda strävanden till fredsbyggande förmedling i all ära, men klockan går inte att vrida tillbaka. Dagens ryska aggressioner har inte sin relevanta jämförelse i de, i sig allvarliga konflikter vi sett i Europa under, säg 1980- och 1990-talen. Nej, söker vi jämförelseobjekt för Rysslands försök att med brutal militär makt inta och radera ut en självständig grannstat så får vi gå tillbaka Nazi-Tysklands agerande vid inledningen av andra världskriget. I dagens läge gör man därmed klokt i att se åt sidorna, kolla dagsläget samt att titta framåt. Historien är självfallet mycket viktig men blickarna i backspegeln hjälper föga då terrängen ändrats i grunden