Rysslands omänskliga anfallskrig mot Ukraina och dess totala kullkastande av det europeiska säkerhetspolitiska läget har medfört att rubrikens konstaterande äger stor relevans runtom i Europa. Länderna befinner sig dock i olika situationer. Detta till följd av bland annat sina geografiska lägen samt sina försvars-, handels- och energipolitiska lösningar. Utmaningarna som den politiska ledningen ställts inför varierar därför länderna emellan.
Finlands situation är dock i många avseenden unik. Till skillnad från andra europeiska länder har vi en gräns på 1340 kilometer till Ryssland. Vi var under II VK i två krig med Sovjetunionen, förlorade det senare och tvingades in i en Vänskaps-, samarbets- och biståndspakt med landet. Över åren har Sovjet/Ryssland tenderat se Finland som ett slag av neutral buffert till västvärlden samtidigt som man förhållit sig, inte bara skeptisk utan rentav fientlig till att Finland skulle orientera sig än mer västerut. Detta kom till synes då Finland sökte om medlemskap i EU men än mer tydligt har man signalerat en ytterst fientlig hållning till Finlands försvarspolitiska samarbete med NATO och enskilda NATO-medlemmar. Idag är tongångarna österifrån öppet hotfulla. Detta som ett led i den hybridpåverkan man tar till för att skrämma finländarna från att ansöka om ett medlemskap i NATO.
Att manövrera i dessa stormiga och av undervattensgrynnor fyllda vatten har under Ukrainakriget varit, och är fortfarande en gigantisk utmaning för den politiska ledningen i Finland. Det är därför desto mer tillfredsställande att kunna konstatera att landets ledning utför sitt arbete mycket eftertänksamt och skickligt. Med bravur skulle jag vilja säga.
President Sauli Niinistö har med sitt blixtbesök till Vita Huset och i en lång rad intervjuer med internationella medier visat på en stor klarsynthet vad gäller det säkerhetspolitiska läget inte bara för Finlands del utan för Europa i stort. Niinistö visade även skicklig blick för spelet då han träffade ledande republikaner i kongressen och då han gav sin TV-intervju uttryckligen till den konservativa, i tiderna Trump-stödande FOX-News. Dessa krafter är ju i en nyckelroll då USA skall godkänna ett finländskt NATO-medlemskap.
Statsminister Sanna Marin har i sin tur på hemmaplan visat sig vara en mycket god lagspelare, detta såväl i relation till presidenten som riksdagen och dess partier. Därtill ser jag henne som en ytterst viktig länk till Sverige. Via sina goda kontakter till sin, ävenså socialdemokratiska statsministerkollega Magdalena Andersson bistår hon denne i strävan till att våra länder kunde tidsmässigt koordinera sitt slutliga närmande till NATO.
Med sin långa erfarenhet av förmedling i internationella konflikter befinner sig utrikesminister Pekka Haavisto nu på sin mammas gata. Hans ageranden och uttalanden är insiktsfulla, balanserade men samtidigt mycket tydliga. Hans huvudbudskap är att det säkerhetspolitiska läget har av Ryssland kastats över ända och Finland bör agera utifrån detta, - läs: söka medlemskap i den västliga försvarsalliansen.
Den aktör som måhända överraskat mig mest positivt är vår centerpartistiske försvarsminister Antti Kaikkonen. Han är trots allt relativt ung och som försvarsminister ett oskrivet kort. Den mognad och tydlighet han visat upp har därför imponerat mig. Speciella plus i kanten har han för sitt mycket nära och intensiva samarbete med sin svenska kollega Peter Hultqvist. Detta samarbete signalerar en tydlig strävan till gemensam trygghet. - Personkemin verkar för övrigt även den fungera mycket bra.
Vår före detta utrikesminister Alexander Stubb, numera chef för European University Institute i Florens, kan ej heller förbises i detta sammanhang. I otaliga intervjuer för internationella medier har han utomordentligt klart och tydligt analyserat det nya säkerhetspolitiska läget i Europa samt inte minst Finlands position och strävanden.
Om man skulle vilja ta en metafor från hockeyvärlden så menar jag att Finland idag har en ypperlig första kedja. Niinistö som center med Marin och Haavisto på flankerna samt Kaikkonen och Stubb i backposition. Både från regeringsleden och från vår ansvarsfulla opposition i riksdagen finner vi dessutom lätt krafter som med skicklighet kan iklä sig målvaktsrollen.
Inledningsvis konstaterade jag att Finlands läge i den nya europeiska verklighet som Rysslands agerande skapat är ytterst utmanande och i många avseenden lite unikt jämfört med andra länder. Detta ställer därmed enorma krav på landets politiska ledning. Det är därför med stor tillfredställelse, ja, rentav med en viss stolthet, jag konstaterar att vår ledning klart förmått leva upp till dessa krav. Jag vill betona att jag här till denna ledning inte hänför endast de nämnda personerna. Viktiga roller spelas även av andra aktörer inom både regeringspartier och oppositionen. Exempelvis ordförande Annikka Saarikko har haft en ytterst central betydelse i att ena Centern bakom landets nya kurs. Sist men inte minst har jag imponerats av hur balanserat och trygghetsskapande representanterna för vår försvarsmakt agerat och uttalat sig.
Finns det då slutligen ingen plats för och orsak till kritik? Säkerligen finns det detta. Men givet det laddade, nästintill explosiva, säkerhetspolitiska läget i Europa och de enorma utmaningar detta ställer på våra politiska ledare menar jag att de minsann skall ha credd och tack då det är läge för detta. I Finland är detta nu tveklöst fallet.
Göran D.